Democracy, sustainability, gender equality and anti-racism.

With the upcoming election in Sweden, we decided to state our values that we not only try to live by, but also incorporate into all the work we do with YOMI: democracy, sustainability, gender equality and anti-racism. For this month’s blog text, one of YOMI’s partner shares a personal experience that sadly points to the fact that our society still isn’t equal for everyone. Thank you for sharing, Kousha!

 

(In Swedish)

Igår stötte jag på en farbror i 50-60års åldern. Vet inte exakt vad som gjorde honom så arg och provocerad men gissningsvis fångade min och min fars utländska utseende hans intresse. Farbrorn vankar fram och tillbaka på stranden med sin hund samtidigt som han betraktar oss och våra tillhörigheter. När han till slut väljer att tilltala oss är det för att inte för att säga hej eller ställa en fråga. Istället anbefaller han mig att genast att ta upp min ettårings blöja som ligger på marken vid våra tillhörigheter.

Det räckte inte för honom att jag försökte förklara att jodå den tillhör oss och att vi minsann ska plocka undan efter oss när vi är färdiga. Men han var inte där för att lyssna eller be snällt. Det skulle ske NU! ”Fattar vi ingenting?!” Vrålar han. Jag tror att farbrorn skulle bli rätt förvånad om han visste att det var min etniskt svenska sambo som hade tagit av den rena blöjan och lagt den där eftersom hon och dottern var iväg och badade ihop.
Här tappar jag konceptet och skriker tillbaka att han kan ge fan i vad vi gör och sticka härifrån. Därifrån eskalerade det snabbt och det hela utvecklades till en sensationell och primitiv skrikmatch. Det enda som saknades för att spektaklet skulle kunna bli en viral succé, i händelsen av att någon hade lyckats fånga det på film och ladda upp det, var lite handgemäng.

Tack och lov gick det inte så långt och historien hade kunna stanna här. Onödiga missförstånd individer emellan uppstår titt som tätt trots allt. Men den här gången var det annorlunda. Scenen utvecklades till en bisarr manifestation av rasism. I efterhand har jag svårt att minnas alla tragikomiska utfall och detaljer, men farbrorn hann bland annat fälla kommentarer om mitt utseende, hånade mitt fars uttal och ifrågasatte min läskunnighet och mitt förstånd. Själv agerade jag inte mycket bättre utan bekräftade snarare i mitt ursinne alla hans fördomar om ”blattar”.

Det som gör att just denna incident inte hamnar bland alla de andra gångerna rasismen visat sitt fula tryne, och den största anledningen till att jag delar den med er, är orden som farbrorn yttrar i samband han lämnar platsen. ”Vi får se vem som sticker härifrån efter hösten. Då blir det andra bullar.” Verkligheten bortom de orden går inte längre att avfärda.

SD är näst största partiet enligt dagens opinionsmätningar och det finns t.o.m. indikationer på att de kommer att bli störst i höstens val. SDs framgångar har nämligen gjort rasismen rumsren. Främlingsfientligheten är helt plötsligt legitim när en av Sveriges största partier i sitt program väljer att lyfta fram begrepp som ”nedärvd essens” för att ställa grupper mot varandra, göra skillnad på folk och vinna billiga poäng. Det är ett parti vars högsta företrädare pratar om vilka grupper och individer som kvalificerar sig som ”svenskar”.

Kanske är det därför för jag håller Zlatan extra varm om hjärtat. För han lyckas representera Sverige och svenskhet på sitt unika sätt och inte på ett sätt som definieras av ett parti som SD. Det kanske också är därför som Mattias Karlsson tycker att Zlatans sätt att tala och hans kroppsspråk inte är ”svenskt”. Det komiska i sammanhanget är att Zlatan har satt Sverige på världskartan på ett sätt som Karlsson aldrig kommer att göra. Många av oss andra som inte är etniskt svenska anpassar oss dock. I mer eller mindre grad. Jag har gjort det i hög grad.

Alla dessa anpassningar genom åren. Så många de hunnit bli nu. Jag känner mig alldeles matt när jag reflekterar över det. Vid det här laget kan det bäst beskrivas som en ständigt pågående process som i viss mån har blivit automatiserad. Något man till vardags inte reflekterar speciellt mycket över, men som man ändå gör. Hela tiden. Som att gå.

Men går man flera mil om dagen, varje dag, blir man slutligen väldigt trött. Ja, man blir faktiskt alldeles matt. Men mattheten är inte det som besvärar mig allra mest. Inte just nu. Det är föraktet. Föraktet inför den egna lyhördheten kring hur jag bör föra mig för att bli accepterad. Och det sorgliga är att anpassningarna har varit nödvändiga om inte helt avgörande för att ta sig fram. Som blatte i det svenska samhället.

Jag tror att man tvingas bli exceptionell bra på det som ensamkommande 8-åring 1991. Är du dessutom naiv, förutom att vara ett barn, så går du på ett par minor i början. Du har inte privilegiet av ett skydd som skönmålar eller ger alternativa, hanterbara förklaringar till den råa verkligheten. Som explicit och dold rasism.
Några exempel: Jag är noga med att uttrycka mig på korrekt svenska. Jag bryter inte. Jag ler och försöker se extra vänlig ut, speciellt i områden och platser där jag är ensam ”utlänning”. Jag har genomfört värnplikten. Jag är välutbildad. Jag kan och vidmakthåller svenska traditioner. Hyffsat åtminstone. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker äta sill. Jag får inte ner det. Jag försöker spela svenska låtar på mina spinningklasser, även om urvalet av bra, peppiga svenska låtar är minst sagd begränsat.
I viss mån kan jag ha distans till det. Som när jag skämtar om det här. Speciellt mina nära har roligt åt den enorma diskrepansen mellan mitt ”offentliga jag” och ”mitt privata, babbiga jag”. Men nu är jag trött. Speciellt trött blir jag när jag tänker på några av de fantastiska personer bekantskapen, som i ivern att bli accepterade, bytt till svenska/västerländska namn. Men till vilken ände ska vansinnet fortsätta? För vissa kommer vi aldrig att räknas som svenskar.

Från och med idag har jag åtminstone lovat mig själv att inte spela trångsynthet och hatet i händerna. Jag skiter till exempel i att folk tar illa upp eller kollar snett för att jag talar farsi med mina barn på lekplatsen. Och till alla er som har lidit er genom denna långa text vill jag be er att beakta följande:

1. Gör inte som jag som i exemplet ovan. Försökt att möta människan bakom hatet istället. Ilskan är ofta sekundär till ensamhet, sorg, rädsla m.m. och grundar sig ofta i okunskap.
2. Sluta med onödiga anpassningar enkom för acceptans. Var mer som Zlatan.
3. Som en klok person en gång sa: var inte historielös. De människor som på 30-talet röstade fram Hitler benämns som nazister. De röstade nämligen på ett nazistiskt och rasistiskt parti oavsett om de röstade utifrån grundval av otrygghet, ekonomiska bekymmer, missunnsamhet, missnöje med det politiska etablissemanget eller p.g.a. opportunism eller ren och skär egoism. Och resten är historia. Lyckligtvis finns det finns andra, bättre alternativ. Speciellt om man även värnar om jämställdhet och miljön. Nedan har du en länk till ett exempel. 
4. Ta hand om varandra, må väl och tack för att du tagit dig tid!